Man måste samla ihop alla leksakerna

Jag har kommit på att allt här i livet vare sig är roligt, spännande eller intressant. Det finns mycket som är otäckt och hemskt också!

Här tänkte jag berätta om vad jag tycker är otäckt och hemskt. Vissa saker kommer jag nog aldrig att vänja mig vid, men andra saker kanske jag kan lära mig att det inte är så farligt. Det är i alla fall vad matte försöker slå i mig, men jag vet inte jag...Fast som ni kommer att se, en del saker kanske inte är så läskiga i alla fall, så matte kanske har rätt!

Fyrverkerier och smällar

Jag tror att det absolut otäckaste jag vet är fyrverkerier och smällar! Det är definitivt en sak jag nog aldrig kommer att vänja mig vid!! Första gången jag blev riktigt rädd, i alla fall som matte såg, var en kväll när vi var ute och gick en promenad. Plötsligt började det blixtra på avstånd och smälla så det ekade i parken där vi var. Det visade sig att det var någon sorts speedway avslutning, vad nu det är, och för att göra det extra roligt för människorna som var där smällde de av ett fyrverkeri. Matte hade ingen aning om det här, så hon blev lika överraskad som jag, men hon började i alla fall inte springa runt som en tok för att leta reda på ett säkert ställe att gömma sig på. Hon säger att fyrverkerier är fina att titta på, men det vet jag inget om, och jag tänker inte titta heller! Jag hörde ju bara smällarna och blev alldeles panikslagen!

Matte säger i och för sig att det ser lite roligt ut när jag vimsar runt med svansen rätt ut och en lite hukande stil, men jag vet att hon tycker synd om mig. Hon försöker gå på som vanligt och pratar lugnande med mig, men jag hör bara smällarna!

Under nyårshelgen, ja hela veckan från jul och framåt, hade jag det jobbigt. Nästan varje promenad vi gick på var det folk som smällde av fyrverkerier, även på dagtid, och då sa matte att hon inte förstår vad det ska vara för vits med det, då syns ju inte raketerna. Jag struntar blankt i om de syns eller ej, de låter ju!!!!

En dag när vi var på väg hem från jobbet så smällde det plötsligt någonstans. Jag som nyss hade haft jätteskoj och skuttat runt i snön och grävt gångar blev helt förändrad. Jag försökte krypa in i snöhögar och smälta in med dem, och vid ett tillfälle innan matte hann reagera var jag halvvägs in under en parkerad bil för att gömma mig där till midsommar! Det fortsatte att smälla på avstånd och till slut så bara vägrade jag gå längre. Jag la mig helt enkelt ner i en snöhög och gick inte att rubba. Matte stod och lockade på mig och pratade och försökte att få mig att gå, men se det tänkte jag minsann inte göra! Hellre tänkte jag ligga kvar i snöhögen och frysa ihjäl! Matte sa att jag inte kunde ligga kvar där, vi var ju på väg hem, och det var faktiskt minus 20 grader ute. Till slut var hon tvungen att lyfta upp mig och bära mig en lång bit. Jag satt i hennes famn och darrade av skräck. Men så när hon kände att jag var lugnare satte hon ner mig på marken igen, hon orkade faktiskt inte bära mig längre sa hon. Jag gick en liten bit, och konstaterade att det slutat att smälla, så då kunde jag gå som vanligt igen. Men folk är inte kloka alltså, strax så började det smälla igen, och jag vägrade ännu en gång att röra mig en meter, så matte var tvungen att bära mig igen! När vi slutligen kom hem sprang jag raka vägen in under sängen och la mig där i tryggheten tills jag lugnat ner mig.

Själva nyårsafton var en plåga! Matte och jag var ute på förmiddagen i det vackra vädret, och matte var inställd på en ganska lång promenad eftersom hon visste att framåt kvällen skulle det börja smälla igen. Men som vi konstaterat förut, folk är underliga, vi hade bara varit ute i 15 minuter innan det smällde! Då hörde jag att matte blev irriterad, för hon muttrade om idioter som smäller av raketer i dagsljus, dessutom sken solen!! Otroligt korkat tyckte matte, och jag håller faktiskt med henne! Promenaden blev inte så lång som matte tänkt, för jag ville inte gå så långt. Sen bylsade matte på sig alla kläder ett par gånger till under dagen, första promenaden hann vi vara ute i 5 minuter, och nästa gång hann vi bara utanför porten innan det smällde, och då la jag mig utanför dörren och vägrade att röra mig en meter. Matte insåg att det var lönlöst att försöka få mig att gå, så vi gick in igen. Det här var någon gång mellan två och tre på eftermiddagen, och efter det totalvägrade jag att gå ut! Matte försökte lite senare när hon trodde att alla människor var inne och åt nyårsmiddag, men alla var inte inne och åt. Det var några ute och smällde raketer, alltså tog jag inte ett steg utanför dörren..

Vid ett tillfälle när matte satt på sig alla varma kläder och ropade på mig vägrade jag t o m att komma i närheten av henne. Jag låg och tryckte i soffhörnet istället, så matte tog av sig ytterkläderna igen och satte sig i soffan tillsammans med mig så vi kunde se på TV.

Just runt midnatt när det tydligen är meningen att man ska smälla av raketer var det ett väldigt oväsen, matte försökte dölja det med att ha både TV:n och stereon på ganska högt, men jag hörde allt ändå och låg tätt tryckt intill henne i soffan.

Vid det här laget var matte orolig för att jag också skulle explodera eftersom jag alltså inte varit ute sen eftermiddagen och då hade jag inte ens hunnit lyfta på benet. Hon sa t o m att hon inte ens skulle bli arg om jag kissade inne, och hon tänkte ett tag att ta ner mig i garaget trots att grannarna kanske inte skulle bli så glada över det. Men, strax före ett på natten hörde jag att det blivit lite tystare ute, och jag var jättekissnödig, så då bad jag faktiskt matte själv om att få gå ut. Måste säga att det var väldigt skönt att lätta på trycket! Matte sa att hon trodde all snö på hela vår gata skulle smälta bort av min stora kisspöl!

Till nästa nyår säger matte att antingen får vi flytta ut i obygden alldeles för oss själva, eller så får hon köpa öronskydd åt mig eller ge mig något sorts lugnande medel. Jag kanske skulle tycka det var bra med lugnande medel, i alla fall om det ser ut som kex...

Sen tycker matte också att det borde vara förbjudet att smälla raketer under dagtid! Dels så syns de ju inte, och när hon inte vet om att det ska komma en massa raketer har hon ju ingen möjlighet att planera mina promenader till tysta tider.

Barn

Obs! Ingen otäck bebis!! Det är ju Martin

Ni kanske tycker jag är lite konstig, men jag är faktiskt rädd för barn. Inte alla barn, men de flesta. Matte har ingen aning om varför, jag har varit rädd för barn sen hon hämtade hem mig. Jag tror faktiskt inte själv att jag vet varför jag tycker barn är läskiga, det bara är så. Ibland överraskar jag både mig själv och matte med att självmant vilja gå fram till ett barn och hälsa. Ofta när vi är på promenader brukar olika barn fråga om de får klappa mig. Matte brukar då säga att "vi får se om han vill, det är inte säkert". Ibland om barnen verkar snälla och inte tvingar sig på mig går jag försiktigt fram och nosar på dem, och ibland stannar jag kvar så att de kan klappa mig, men inte alltid. Ganska ofta händer det att jag ställer mig bakom mattes ben och kikar lite på barnen, och det händer ibland att jag gläfser till lite ifall de rör sig. Matte håller noggrann koll på både mig och barnen så att det inte ska hända något som hon säger. Speciellt om det är små barn som inte förstår att jag är rädd, och kanske inte vet att oss hundar ska man inte handskas med hur som helst.

En gång var det en flicka som tyckte att jag var jättesöt, flickan var nog kanske 7 år trodde matte. Flickans mamma frågade om flickan fick klappa mig, och matte sa som hon brukar att det berodde på om jag ville. Mamman sa då att flickan egentligen var rädd för hundar, och att det var sällan hon ens tittade åt hundar. Jag hörde det, så jag tänkte att jag kunde ju visa mig från min snälla sida. Alltså gick jag försiktigt fram till flickan, och hennes mamma sa åt henne att hålla ner handen så att jag kunde nosa lite på den. Jag nosade lite försiktigt, och tänkte att flickan nog inte var så farlig, så jag lät henne klappa mig. Flickan verkade glad över det, och sa att jag var en snäll hund. Matte sa att jag är en snäll hund, och också att flickan inte behövde vara rädd för hundar, de flesta av oss är inte farliga, men att det är bra om man har respekt för främmande hundar och inte bara rusar fram till dem.

En annan gång fick min matte en rejäl utskällning av en tant. Matte sa visserligen sen när hon berättade det här för några kompisar att "tanten" troligen var yngre än vad matte är, men det struntade hon i. Ger man min matte en utskällning blir man kallad tant, så det så!

I vilket fall som helst, anledningen till att tanten skällde på matte var för att jag skällde på hennes pojke. Matte och jag kom gående på en av våra promenader, och plötsligt kom denna lilla pojke - eller ligistunge som matte senare sa eftersom hon var så arg på tanten- rusande mot oss med en pinne nästan lika stor som han själv som han slog med i marken. Pojken var kanske 4 år trodde matte, och han kom närmare och närmare oss med pinnen, samtidigt som han gapade och skrek något om hundar. Klart att jag började skälla, jag ville ju varna att jag var där, och så var det ganska otäckt när han slog med den där pinnen i marken. Jag var rädd att han skulle slå på mig! Matte höll mitt koppel jättekort, och jag höll mig bakom hennes ben så att hon kunde skydda mig. Pojken stannade en liten bit ifrån oss och fortsatte att slå pinnen i marken samtidigt som han skrek något obegripligt om hundar, och jag fortsatte att skälla. Det var då pojkens mamma kom farande och började skälla på min matte. Matte fick minsann höra att folk som inte kunde hålla ordning på sina skällande hundar borde inte ha hundar, speciellt inte ute bland folk för tänk vad som kan hända! Folk har faktiskt blivit illa bitna av ilskna hundar som kommer rusande!!

Min matte blir inte arg så hemskt ofta, men när hon blir arg ska man akta sig noga, för då är hon inte nådig. Den här mamman fick minsann höra vad matte tyckte om föräldrar som inte kan hålla koll på sina egna barn, och inte lär dem hur man ska bete om man ser en hund komma gående. Matte sa att om man har en unge som springer runt hej vilt i en allmän park och slår med en pinne samtidigt som han rusar mot vilt främmande människor kanske man borde tänka på att koppla ungen, eller åtminstone ha någon sorts kontroll. Mamman försökte då säga något om att hennes pojke faktiskt hade kunnat blivit överfallen av mig, och då hade det inte varit så roligt för min matte. Som om en sån kommentar skulle få tyst på min matte! Hon frågade helt enkelt vad tanten trodde att det var för ett band matte höll i handen, såg det inte ut som ett koppel kanske?? Sannolikheten att jag över huvud taget skulle ha brytt mig om tantens pojke om han inte hade kommit rusande emot oss var lika med noll. Vid det här laget hade jag blivit tyst och satt ner bakom mattes ben, och matte hade inget mer att säga till tanten vars skrikiga unge fortfarande stod och slog med pinnen, så matte sa åt mig att vi skulle gå, vilket vi också gjorde.

Ibland säger matte att ju mindre barnen är, desto räddare är jag. Det kan kanske stämma, för bebisar är bland det konstigaste jag vet! Matte säger att det nog är för att jag inte riktigt vet vad det är för något, och det stämmer faktiskt! Bebisar är jättekonstiga, de luktar underligt, och så vet man inte riktigt vad de är bra för, oftast ligger de ju bara där, men ibland låter de konstigt också. Tydligen är det meningen att jag ska vänja mig vid bebisar, matte har en kompis som har en, och honom har jag faktiskt sniffat lite på, och jag gick fram frivilligt när han låg på en filt på golvet. Jag var väldigt försiktig, och matte höll koll på mig hela tiden. Men till slut vågade jag mig t o m på att ge bebisen en försiktig puss på handen. Nu har matte sagt att jag definitivt måste vänja mig vid bebisar eftersom mattes syster och hennes sambo snart ska få en - jag undrar om det är som med hundvalpar, kanske åker de iväg och väljer ut en bebis de tycker ser söt ut - och om matte ska kunna ha mer än telefonkontakt med sin syster är jag tvungen att vänja mig. Kanske att jag går med på det, i alla fall om det är en snäll bebis som inte slår med pinnar och försöker dra mig i öronen.

Jag har hört att bebisar kan vara bra att ha som kompisar, för det är visst så att de inte är så bra på att hålla reda på maten de får, tydligen brukar de slänga ner den på golvet, så kanske det är värt att ta reda på lite närmare...

Andra saker som låter

Låter illa och är otäck

Jag är lite känslig för ljud säger matte, om det är något konstigt ljud jag hör blir jag väldigt misstänksam. Vissa ljud är läskiga, som t ex många saker matte har hemma som låter. Dammsugaren till exempel, den är läskig! När matte tar fram den försvinner jag som ett skott in under hennes säng, sen kan hon gå där och dra runt den fåniga dammsugaren bäst hon vill, bara hon ger mig tid att försvinna in under skåpet här inne vid datorn när hon drar in dammsugaren i sovrummet! Jag förstår inte riktigt vad som är meningen med en dammsugare? Den låter ju bara illa!! Matte säger att hon städar, men vad är det för mening med det? Jag tycker faktiskt det är ganska trevligt att ha dammråttor i hörnen och småsten i hallen! Dessutom, de kommer ju tillbaka bara ett litet tag efter att matte dammsugit, så jag förstår inte varför hon envisas med att få bort dem från första början?!

Sen tycker jag att det är otäckt ibland när matte håller på i köket! Hon har hemska saker där, som elvispen t ex. Den bara låter och för oväsen, och inte vet jag vad det är bra för heller! Matte säger att hon bakar, men det tror jag inte på! Jag har i alla fall inte fått några smakprov! Sen har hon en annan maskin i köket som också låter, en mixer kallas visst det, och den förstår jag mig heller inte på. Det räcker med att hon flyttar den från sin plats till diskbänken så försvinner jag som ett skott in under skåpet eller sängen.

Det finns saker i hemmet som låter som jag inte tycker är läskiga också. Matte kan t ex brygga kaffe och rosta bröd utan att jag gömmer mig, och hon får använda sin elektriska tandborste. Då brukar jag sitta bredvid ibland och titta på, det ser så roligt ut när tandkrämen löddrar i mungiporna på matte!

En sak som matte inte har men som jag tycker är läskig är borrmaskiner! Det har varit några gånger på jobbet som det har varit hantverkare där, och de har ofta borrmaskiner så då kryper jag in under mattes skrivbord och gömmer mig när de sätter igång och låter. Ibland har de haft otäcka sågar också, och då är det också säkrast att gömma sig!

Jag tycker också det är skumt hemma hos mattes föräldrar. Där kan det plötsligt börja låta jättemycket i källaren! De har sagt att det är Pannan, men det vet väl inte jag vem det är, eller varför han ska vara i källaren och låta!! Ganska korkat faktiskt, han kan väl skaffa sig ett eget ställe att låta på!

Fåglar

Visst är det knäppt, men ibland är jag rädd för fåglar fast att de egentligen är ganska spännande. Om jag ser några stycken fåglar brukar jag försöka gå fram och hälsa på dem, men de sticker ju alltid iväg, vilket jag tycker är ganska ohövligt faktiskt.

De fåglar jag tycker är läskiga är såna som sitter flera miljoner i träden, kajor tror jag att det är. Matte säger att det alls inte är flera miljoner, kanske är det bara ett hundratal, men jag tycker de är obehagliga i alla fall! Jag tror att det är mattes fel att jag tycker de är läskiga, för hon har berättat om en film hon sett som heter Fåglarna, och där var det tydligen fåglar som kom och attackerade folk, och säkert hundar också för den delen, utan anledning! Usch, jag skulle inte vilja bli hackad i småbitar av ett gäng galna fåglar!!

Matte tycker också det är lite obehagligt att gå under träden på de ställen där det tydligen allt som oftast är kajmöten, för hon har råkat ut för att en fågel faktiskt bajsade på henne när de flög över oss en gång! Ni skulle hört henne!! "Oh fy vad äckligt, nu har jag fågelskit på jackan!!! Hoppas att det inte hamnade i håret!!!" Sen när vi kom in skrubbade hon skinnjackan jättenoga just där fågelskiten hamnat, och sen dess blir hon alldeles galen om vi måste passera under en massa fåglar.

Jag tycker det är lite läskigt mest för att de låter så mycket, och så ibland kastar de ner saker på oss, som frön och grenar och annat. Jag skyndar mig på jättemycket när vi går under deras träd! Matte brukar försöka undvika kajornas samlingsplatser, i alla fall försöker vi att inte gå precis under, för gissa vad marken är täckt av där... "Äckligt", säger matte!

Nu tänker jag inte berätta om mer otäcka saker, då kanske ni tror att jag är alldeles harig av mig, men det är jag faktiskt inte. I alla fall inte hela tiden. Men som jag sa, det är inte bara roliga saker här i världen!!

Home

Text och bilder Copyright Yvonne Eriksson - 2003