Ni är säkert jättenyfikna på vem jag är, så det är bäst att jag berättar lite om mig själv.

Jag föddes den 23 augusti 2000 på Kennel Lagromi, där jag fick namnet "Lagromi I'm Your Success". Det inser väl vem som helst, att det långa namnet kan man inte stå och ropa till en hund, så från ögonblicket matte bestämt sig för mig via telefon med min uppfödare började hon fundera på vad hon skulle kalla mig.

Hon hade alla möjliga idéer, men när hon kom och hämtade mig insåg hon att inget av namnen passade en sån liten sötnos som jag faktiskt är. Hela resan hem satt hon och funderade på vad hon skulle kalla mig, men hon kom inte på något. Matte tänkte att det nog skulle ordna sig efter ett par dagar när hon sett vad jag hade för personlighet. Men, det gick snabbare än så. Vi hade inte varit hemma länge förrän hon plötsligt hade namnet "Higgins" i huvudet. Hon provade det några gånger, och satt och tittade på mig när jag började gå runt och inspektera mitt nya hem. Hon lockade lite försiktigt på mig och sa namnet igen för att se hur och om jag skulle reagera och jag tyckte också det var ett bra namn, för jag vände på huvudet och skuttade fram till henne. Då var den saken avgjord, och nu heter jag Higgins.

Matte och jag bor i en lägenhet mitt i Eskilstuna, och det trivs vi bra med båda två. Nu kanske ni tycker att det är synd om hundar som bor i stan, och inte har en egen tomt att röra sig på, men så är det inte. Bor man i stan måste ens matte (eller husse) gå ut och promenera med sin hund eftersom de inte bara kan släppa ut hunden på gatan alldeles själv. Därför tycker jag att jag har det väldigt bra. Matte och jag går ut och går flera gånger om dagen, och det finns faktiskt massor av vägar man kan gå. Vi har en park inte så långt ifrån vår lägenhet, och där går vi igenom varje dag. Sen kan man gå en massa olika vägar runt stan, och matte har hittat ställen hon knappt inte visste att de fanns innan hon skaffade mig. Det har hänt ibland att hon gått så konstiga vägar att jag tror att hon gått vilse, men på något vis hittar hon alltid hem, trots att hon inte går och sniffar överallt som jag gör.

En sak tycker jag är lite konstig, och det är de där svarta eller grå påsarna matte alltid har i fickan. Så fort jag gör en liten hög PLOCKAR HON UPP den i en av påsarna...Sen kan det hända att hon går och bär på den där påsen ett tag tills hon får syn på ett bra ställe att lägga den i. Hon säger att det är sopkorgar, men jag undrar jag... Jag tror att det nog är så att matte hjälper någon med en samling av något slag. Inte för att jag förstår varför någon vill samla på påsar med "hundhögar" i, men vad skulle det annars vara för mening att plocka upp efter mig? Dessutom vet jag att alla människor inte plockar upp efter sina hundar, det har jag sett bevis på, så min matte måste vara väldigt hjälpsam. Jag har försökt förklara för matte att alla människor inte är lika hjälpsamma som hon är, när hon går och muttrar irriterat om folk som inte plockar upp efter sina hundar, men matte lyssnar inte på sånt.

Sen kan det vara lite obehagligt med allt sönderslaget glas som ligger lite här och var. Matte säger att jag kan skära upp tassarna om jag går i det, eller nosen ifall jag börjar nosa på det. Det är sönderslagna flaskor och ibland t o m fönster, och en sak som irriterar matte jättemycket är att glaset ofta ligger kvar hur länge som helst! Hon brukar muttra något om att "är det meningen att hundägare ska promenera runt med sopborstar och skyfflar som några slags oavlönade gatsopare". Oftast försöker hon styra mig runt glasskärvor, men ibland har det kommit krossat glas på ställen det inte legat på promenaden innan, så då kan det vara så att matte inte hinner se att jag är på väg rakt igenom det. Då har hon en intressant teknik som hon säger att hon använde jämt när hon cyklade och plötsligt befann sig mitt i en massa krossat glas: Hon säger åt mig att "akta, glas, blunda", och så blundar hon tills faran är över. Jag tror faktiskt att det fungerar, för hittills har jag aldrig skurit mig i tassarna.

Tyvärr får jag inte gå lös och springa som jag vill, jag måste alltid ha koppel på mig ute, men matte har fått ett sånt där flexikoppel som i alla fall ger mig lite mer rörlighet än ett vanligt kort koppel. Att jag inte får gå lös beror på att det ju kör en massa bilar nästan överallt, och så är jag ganska nyfiken av mig och vill hälsa på det mesta som rör sig. Jag tycker det är jättekonstigt med fåglar, de vill aldrig hälsa på mig eller leka. Jag försöker ofta göra mig vän med fåglar som hoppar runt lite här och var, men de sticker alltid iväg.

Sen vill jag hälsa på ALLA hundar jag ser! Men det får jag inte heller göra, matte säger att man inte alls måste göra det, och att en del hundar nog inte vill hälsa på mig. Hur kan hon veta det? Att de skäller ilsket på mig beror nog bara på att de inte känner mig, och vet hur trevlig och rolig jag är att ha att göra med.

Ibland åker vi och hälsar på mattes föräldrar, de bor i ett hus med en egen tomt, och där får jag springa runt utan koppel. Då springer jag fort, fort, runt i cirklar och matte säger att jag ser alldeles galen ut. Jag kryper liksom ihop och springer i en lite nerhukad stil så jag ser ut som en liten svart lurvig kanonkula, och så sliter jag upp gräs och mossa ur gräsmattan. Det är jätteroligt tycker jag! Ibland rusar jag runt med en gammal tennisboll i munnen, men jag kan skälla i alla fall. Sen har mattes pappa gjort ett hinder åt mig, och det brukar jag hoppa över, för om jag hoppar riktigt fint brukar jag få godis.

Jag är väldigt nyfiken av mig samtidigt som jag är lite försiktig, och ibland säger matte att jag är en riktig fegis! Så fort jag ser en dörr som står lite på glänt måste jag gå fram och sniffa och försöka putta upp den för att se vad som finns därinne. Jag puttar även upp dörren till det skåpet där den hemska dammsugaren bor, bara för att det kanske kan finnas andra roligare saker där inne.

Jag är helt säker på att jag skulle kunna byta videoband och sätta igång videon bara matte lät mig försöka. När hon byter band ser jag nämligen till att sätta mig precis bredvid och intresserat titta på hur hon gör, så jag vet precis hur det går till.

Matte blir inte alltid så glad över min nyfikenhet när vi är ute och går. Hon säger jämt att "en vacker dag kommer det att hända en olycka med din nos". Jag ser det nämligen som en plikt att så fort det finns ett hål någonstans måste jag sticka in nosen där för att se vad som eventuellt kan dölja sig i hålet. Jag brukar också kika in under staket man inte kan se igenom. Då ställer jag mig med baken i vädret och sticker in huvudet så långt jag kan för att se vad som finns på andra sidan. Matte säger att jag inte ska göra så, för man vet ju inte vad som kan finnas där. Det skulle ju kunna vara något som biter nosen av mig, eller jag kan kanske fastna och göra illa mig.

Ibland blir jag väldigt nyfiken på vad en del människor har för sig. Då smyger jag på dem! Det går till så att jag låtsas vara jätteintresserad av t ex en trädstam eller en lyktstolpe, eller kanske gren som ligger där. Sen sniffar jag lite förstrött runt där, samtidigt som jag förflyttar mig så att jag har full koll på de spännande människorna. När jag står i rätt vinkel för att se vad de håller på med står jag kvar och låtsas sniffa. Matte ser alltid att jag egentligen inte alls luktar på vad det nu är jag har hittat. Hon ser det på mina ögon som intresserat följer de spännande människornas minsta rörelse. Men jag har faktiskt hört att det är fult att stirra!!

En sak jag inte tycker om på promenader är ungdomar som åker skateboard. Jag har utsett mig själv till skateboard polis och skäller högljutt på varenda en som åker i närheten av våra promenadvägar.

Ibland när vi är ute och går får jag syn på läskiga saker. Oftast försöker matte övertyga mig om att det inte alls är farligt, men hur kan hon vara så säker på det? De läskiga sakerna kan vara vad som helst, även sånt jag aldrig tyckt varit läskigt förut. Det räcker med att det plötsligt står en soptunna på ett ställe det aldrig stått någon förut. Då kan jag bli jätterädd och nästan totalvägra att gå förbi. Sen är jag rädd för barn också. Matte säger att de inte alls är farliga, men jag är inte så säker. Jag brukar oftast gömma mig bakom mattes ben om vi stöter på barn under våra promenader. Men någon gång emellanåt kan jag förvåna både mig själv och matte genom att plötsligt vilja hälsa på ett barn vi möter.

Allra läskigast tycker jag nog att det är med barnvagnar, speciellt när de skriker. Matte säger att det är bebisar som ligger i barnvagnarna och skriker, men det tror jag inte på. Bebisar är förresten jätteläskiga! De luktar konstigt, och så har jag inte riktigt förstått vad det är för något. Vi känner en bebis och honom är jag jätterädd för, fast jag är samtidigt lite nyfiken, men jag vågar inte gå ända fram. På darrande ben brukar jag sniffa mig så nära jag törs, men så fort bebisen rör sig hoppar jag snabbt bakåt och kräver att matte ska lyfta upp mig. Det värsta är att matte sagt att hennes syster snart ska ha en bebis, och att jag måste vänja mig vid både bebisar och barn. Vi får väl se hur det blir med den saken.

På dagarna är jag med min matte på hennes jobb, och jag har en väldigt ansvarsfull position där. Det är nämligen jag som kollar alla papper och tomma kuvert matte slänger i papperskorgen. Om de ser det minsta hemliga ut - och det gäller nästan alla saker hon slänger där - sliter jag dom i små, små bitar och sprider ut över hela kontorsgolvet! Då finns det inte en chans för eventuella spioner att pussla ihop det till hela papper igen! Matte säger att det är tur att hon har ett eget kontor, för det finns ingen annan som skulle stå ut med min arbetsnit! Sen kan det vara väldigt trevligt att vara med matte på jobbet. Hon har nämligen väldigt snälla arbetskamrater som varje dag kommer och pratar med mig och klappar på mig. Det tycker jag är roligt som avbrott i det jag annars gör, som förutom att slita sönder papper är att tugga på mina tuggben eller mitt rep, eller ligga ihoprullad under skrivbordet eller fåtöljen och sova.

Ifall ni undrar om jag frivilligt stannar på kontoret kan vi väl säga så här - jag vill vara nära min matte jämt, men hon har satt upp ett staket, typ kompostnät, framför dörren för att jag inte ska få för mig att gå på egna utflykter. Det är nämligen inte meningen att jag ska vandra runt över hela hotellet som jag vill!

Så har jag gått i skolan 2 terminer. Det var på Eskilstuna Lokala Kennelklubb, och mest var det för att jag skulle få träffa andra hundar sa matte. Att jag sen kanske lärde mig lite saker också var väl inte helt fel. Först gick vi en valpkurs, det var i våras, och matte var helt galen på vädret. Varje torsdag vi skulle dit var det jättekallt, blåsigt och regnigt. Kursen tog plats ute på en stor gräsplan, så ni kan kanske tänka er hur det var. Efter första gången kom vi hem alldeles genomfrusna, matte var lerig upp till knäna, och jag långt upp på ryggen! Sen var matte inte så där överförtjust i mitt uppförande på kurskvällarna. Jag tyckte nämligen att det var urtråkigt att sitta och vänta när någon annan hund skulle göra en övning. Jag protesterade då högljutt genom att ge ifrån mig gälla uttråkade skäll som säkert hördes över hela området! En av de första gångerna jag gjorde så var det en tjej som frågade matte om jag inte mådde bra så som jag gick an. Matte förklarade då att det inte var några som helst problem med min hälsa, grejen var att jag var uttråkad. Kan ju säga att det var många gånger matte tog mig åt sidan och gick runt med mig för att jag inte skulle förstöra för de andra i gruppen. I slutändan fick jag i alla fall ett diplom att jag genomgått hela kursen. Det var nog tur att jag inte fick betyg i ordning och uppförande sa matte.

I höstas gick vi en kurs i lydnad, vuxna nybörjare. Det där med vuxen kan vi bortse ifrån, men nybörjare kan jag väl gå med på. Den kursen tyckte jag var lite bättre, för det var mer fart på den och inte så mycket väntan. Men det hände att jag fick uttråkningsattacker där också, så matte fick ta bort mig från plan och gå lite på sidan. Men nu är ju jag lite egen av mig, så ofta ville jag inte alls göra som ledarna sa att vi skulle göra trots att jag faktiskt kunde de sakerna. Men jag ville helt enkelt inte visa alla andra mina kunskaper. Ibland gjorde jag alla jätteförvånade genom att utföra en övning precis som man skulle. Även matte kunde bli förvånad ibland, men oftast hände det dagen efter kursen. Då kunde jag plötsligt få för mig att lyda minsta kommando. Matte brukade då fråga om jag var samma hund hon haft med sig på kursen dagen innan. Jag måste säga att det där med lydnad inte riktigt är min stil, och faktiskt inte mattes heller, så hon har sagt att jag ska slippa fler lydnadskurser. Det hon var ute efter på kurserna var att få vanlig normal vardagslydnad på mig, inte någon sorts tävlingslydnad där jag ska lyda henne blint. Dessutom tycker hon inte att hon har så mycket tid att lägga ner på träning som skulle behövas för att jag ska bli jätteduktig och tävla. Hon har sagt att vi får se i vår, kanske hittar vi på något annat då, mest för att jag ska få den sociala biten med att träffa fler andra hundar.

En utställning har jag varit på också, när jag var 8 månader. Det var en inofficiell drive in utställning som ordnades av hundklubben i våras. Ledarna på valpkursen sa åt alla deltagare att åka dit för att i alla fall titta på en utställning, och att det kunde vara roligt att kanske få sin hund bedömd. Nu är ju min matte lite konstig, och har ingen aning om hur man beter sig på en utställning, så det var en upplevelse. Hon hade bara varit på kanske tre utställningar i hela sitt liv, och då bara gått runt och tittat, så hon hade verkligen ingen aning om nåt!

Det där med drive in mellan 9-11 visade sig betyda att det hade varit bra att komma så nära 11 som möjligt. Matte tänkte att om hon var där tidigt så skulle jag bli bedömd, så kunde vi titta lite och sen åka hem. Så var det ju inte alls, vi var där ungefär 9, och det tog inte lång tid innan det var vår tur. Hon hade frågat ledarna i valpkursen om man skulle vara tvungen att gå runt i en ring med andra hundar, för det visste hon att jag inte skulle gå med på. Jag vill helst leka med alla hundar jag träffar och inte gå runt i ring! Ledarna hade sagt att så var det inte, man gick och visade upp sin hund själv och fick en bedömning. Visst, matte kom in i ringen och hade ingen aning om vad som förväntades av vare sig henne eller mig, men det var en dam som sa åt oss att gå runt åt ett håll, och sen skulle jag ställas upp på bordet. Nu var det ju utomhus på den där gräsplanen vi hade kursen på, och jag älskar att sniffa efter intressanta spår, så jag traskade runt med nosen i backen någonstans bakom matte. I flera varv gick jag så, och satte bara upp nosen ett par gånger. Sen skulle jag upp på bordet och domaren skulle titta på mig. Det hade jag väl inget emot, men jag ville inte stå ordentligt, men det berodde nog på att matte och jag inte tränat något sånt. Till vår stora förvåning blev vi ombedda att vänta och komma tillbaka igen, för nästa bedömning. Vi fick med oss ett rött och ett blått - har jag för mig att det var - plastband som det tydligen var meningen att man skulle sätta runt kopplet. Sen fick vi vänta i flera timmar innan det var vår tur igen. Snacka om tråkigt!!!! Till det fina i saken hör att när vi sen skulle in igen var det en annan svart cockerpojke som skulle vara med. Han gick i samma valpgrupp som matte och jag, och nu såg matte en ljusglimt i tillvaron. Eftersom vi skulle traska runt i ringen bägge två visste hon att hon kunde lita på mig att gå helt fel med nosen i backen, eller desperat försöka komma nära den andra cockern för att få i gång lite bus. För en gångs skull hade vi samma tanke, och jag uppförde mig precis som matte förväntat sig! Men, jag fick med mig en lila rosett hem, samt ett diplom med ett utlåtande som lyder:

"Trevlig valp av utm typ. Vackert huvud o uttryck. Tillräcklig hals, bra rygg. Tillräcklig front o bröstkorg för åldern, bra vinklar fram och bak. Rör sig bra" Sen står det "Pris 1 HP 2"

Det var min utställningskarriär, nu har vi provat det, och inte sett tjusningen i det hela, så vi kommer inte att genomföra det igen. Matte väntar på mitt diplom, och jag vill bara gå därifrån.

Precis som matte är jag mycket hjälpsam, i alla fall tycker jag det. Ni vet ju redan att jag hjälper matte på jobbet, så man ser redan där hur tjänstvillig jag är. Mitt arbete där är nämligen helt ideellt! Jag tycker i och för sig att jag kunde få ett eget lönekuvert varje månad, så att jag kunde köpa mina egna kex!

Men jag brukar hjälpa till med saker hemma också, t ex brukar jag hjälpa matte att packa väskan ifall vi ska åka bort och sova över någonstans. När jag ser att hon tar fram sin ryggsäck börjar jag springa och hämta de kläder jag kan komma åt, och så lägger jag dem runt ryggsäcken. Ibland plockar jag upp saker hon packet ner som jag inte tycker hon behöver ha med sig, och så stoppar jag ner andra saker i stället. Det är av yttersta vikt att hon får med sig mina tuggben tycker jag, så jag brukar pilla ner dem i väskan när hon inte ser. Sen tycker jag om att hjälpa matte klä på sig. För att hjälpa till brukar jag ibland sticka ner huvudet i ena byxbenet för att liksom öppna det åt henne så att hon lätt ska få i foten. Ett annat sätt att hjälpa henne är att när hon ska bädda rent i sängen tar jag tag i ett örngott eller ett lakan och springer iväg med. Just lakan kan vara lite jobbiga, för de är så stora, men jag gör mitt bästa. Sen är jag en hejare på att ha ner alla kuddar ur soffan! Jag tycker att det kan vara bra att ta bort dem ibland för att se om det finns något bakom.

Ibland sätter matte sig med fötterna i en balja med vatten. Hon säger att ett fotbad alltid är skönt och avslappnande. Då tycker jag det är roligt att flytta runt sakerna hon tagit med sig för att ha inom räckhåll. Om jag kommer åt brukar jag då flytta på handduken så att hon inte når den, och så brukar jag försöka ta strumporna för henne. Jag ser då till att lägga mig precis utom räckhåll, och så ligger jag där och tittar på henne med strumporna mellan tassarna. Matte säger att det är tur att jag inte tuggar sönder något, för då skulle jag ligga illa till. Men det är faktiskt sant, jag har inte förstört en enda sak för matte, så det tycker jag att jag ska ha beröm för.

En sak jag inte är så förtjust i är att bada. Det tycker jag faktiskt är jättehemskt. Jag brukar försöka ha koll på när det är på gång för jag ska hinna kravla in under sängen och gömma mig. Men nu har matte en ny teknik eftersom hon blev trött på att ligga raklång på golvet och försöka locka fram mig från mitt gömställe. Hon förbereder mina bad i smyg! Så lockar hon på intet ont anande mig och lyfter upp mig, och jag tror naturligtvis att vi ska kela lite, så jag börjar pussa henne på öronen. Så bär hon in mig i badrummet och ställer ner mig i badkaret! Jag finner mig väl i det när jag väl står där, men ni skulle se hur jag ser ut! Ledsen och alldeles ihopkrupen med svansen mellan benen. Det bästa efter badet är att bli insvept i en jättestor handduk och sen få ligga i mattes knä! Det är också roligt att när man blir utsläppt från badrummet att springa rally i hela lägenheten och skutta upp och ner i säng och soffa och åka huvudkana på alla mattor!! Jag är dock inte så begeistrad i det som följer efter att jag fått lufttorka någon timma. Då ställer hon upp mig på bordet och tar fram hårfönen och börjar blåsa mig torr. För det första tar det evigheter, sen tycker jag inte om ljudet heller. Matte säger att jag är en hare, jag gillar inte några hushållsapparater som låter. Tar matte fram dammsugaren försvinner jag som ett skott in under sängen, matte säger att en skräckslagen cocker spaniel är en rolig syn. I alla fall ser tydligen jag väldigt rolig ut, svansen rätt ut och så irrar jag hit och dit innan jag kommer ihåg åt vilket håll sovrummet ligger. Jag reagerar på samma vis när hon tar fram elvispen eller matberedaren. De enda saker hon kan använda utan att jag försvinner är brödrosten och kaffebryggaren.

Jag är även skräckslagen för smällar! En kväll när vi var ute och gick och var mitt i parken började det smälla jättemycket! Det var ett fyrverkeri, och det ekade i hela parken och var jätteläskigt!!! Så fort jag hör minsta lilla smäll när vi är ute blir jag alldeles skräckslagen och vill att matte ska bära mig. Efter fyrverkeriupplevelsen försvann en sak jag kunnat jättelänge, vilket var "sitt, stanna kvar". Det var så att vi skulle göra den övningen på nybörjarkursen en gång, och då satt jag kvar med en av ledarna och matte gick iväg för att kalla in mig. Grejen var att det var någon som sköt uppe i skogen, så jag blev jätterädd igen. Sen dess kryper jag och gömmer mig så fort matte försöker träna med mig. Hon fortsätter envist, ibland klarar jag det, men oftast kommer jag ihåg hur läskigt det var när det smällde, så jag kryper och gömmer mig.

Eftersom jag är en cocker spaniel vet alla ni som har en sån att man måste sköta vår päls så att den inte blir tovig. Min päls är alldeles svart och blank, och när jag är nyborstad ser jag otroligt fin ut enligt matte. Men, saken är den att jag har jättemycket päls, och det fastnar allt möjligt i den. En gång i somras hade vi varit borta hela dagen, jag hade fått springa lös och haft otroligt kul. När vi kom hem upptäckte matte en sak hon inte tyckte var speciellt kul. Jag hade hela magen full med kardborrar! De satt fast överallt, och var nästan omöjliga att få bort. Matte slet med dem hur länge som helst, och jag försökte hjälpa till med resultatet att hela min mage var en enda stor tova! Matte försökte verkligen att reda ut det, men hade hon fått det bra på ett ställe dök det upp en tova på ett nytt ställe. Räddningen blev när hon åkte och fick mig trimmad. Eftersom jag inte ska ställas ut bad matte Lillemor som trimmade mig att "ta bort så mycket som möjligt bara det syns att det är en cocker när det är klart". När trimningen höll på fick matte höra att kenneln jag kommer ifrån tydligen alltid har mycket pälsrika hundar. Det är inte alltid min matte är så glad över det, eftersom hon inte hinner borsta mig varje dag, och ibland skulle det behövas. Hon brukar försöka hålla tassarna någorlunda hårfria så att det inte ska se ut som stora björnramar, och så klipper hon bort hakskägget som dyker upp och nu senast stod hon och försökte få till mitt huvud med en sax. Det hade nämligen växt ut en massa hår där, så det såg ut som om jag hade en dåligt gjord toupé på mig. Många tycker att jag ska ha en massa hår på huvudet för att jag ser så söt ut då, men matte vill att jag ska se ut som en cocker spaniel! Ibland när vi möter folk tror de att jag är en amerikansk cocker eftersom jag har så mycket päls! Jag tycker väl att de borde se på min vackra nos att jag är engelsk!

I somras innan jag blev trimmad blev jag beskylld för att vara en massa raser jag inte är i närheten av. Flera stycken trodde jag var en pudel, och det roligaste var de som frågade om jag var en afghanhund! Haha, det tyckte jag var roligt! Men matte blev så trött på alla frågor att hon sa att "nästa gång någon frågar ska jag säga att du är en Rottweiler".

Nu tror jag att jag berättat det mesta om mig själv som kan vara bra att veta, jag har ju en hel del intressen - och ointressen - som jag berättar om på ett annat ställe!

Hem

Text och bilder Copyright Yvonne Eriksson - 2003